När verkligheten överträffar dikten: Historien bakom Le Carrés spionromaner

I den delvis självbiografiska boken ”En perfekt spion”  (A Perfect Spy, 1986) beskriver John Le Carré (eg. David Cornwell) återigen spionlivets beska eftergifter: Ett skoningslöst spel mellan människor och det meningslösa förringandet av humanistiska grundvalar. Allt i kölvattnet av det kalla kriget och internationella aktörer inom säkerhetstjänsten. Historien är delvis hans egen: I jobbet åt brittisk underrättelsetjänst under efterkrigstiden 1959-1964 – var Carré inte bara drabbad av en notorisk bedragare i formen av sin egen far Ronnie Cornwell (varom boken ovan handlar) – utan även rammad och förledd av tidernas kanske mest framgångsrike dubbelagent: ”Kim” Philby.

Bild

När jag såg den intrikata labyrinten ”Tinker, tailor, soldier, spy” var det därför både med faderns och Philbys skrupelfria framgångar på andras bekostnad i åtanke. Det uppenbara föremålet för filmens intrig, är uppdraget för George Smiley att den här gången hitta ”the mole”: mullvaden inom ”the circus” (MI6). En felande länk mitt ibland de mest insatta och skickliga spionerna i nätverket. Men till syvene och sist, lämnas åskådaren (och delvis även Smiley) med bristande ledtrådar till själva pudelns kärna trots fallets upplösning.

Det både boken och filmen beskriver är nämligen något annat.

Berättelsen ”Tinker, tailor, soldier spy” tilldrar sig snarare inom ramen för det mänskliga medvetandets innersta rum. Ett rum där människans dygder byts ut mot sina motsatser: Lojalitet, förtroende och överlevnadsförmåga får stiga åt sidan för svek, en urgröpande misstänksamhet och meningslöst dödande. Till fonden av intrigen kring mullvaden förmår historien arrangera sin egen rökridå som gäckar åskådaren till dess ett sjaskigt och empatilöst ”ingenting” återstår i slutändan. De så framgångsrika agenterna lämnas kvar i sin mänskliga skepnad av skräck, sorg och skamsenhet över den skada de åstadkommit. Kvar står dock Smiley, inte skuldtyngd, bara ensam och gåtfull i sin förmåga att agera så lite som möjligt för att få resultat.

Den verklige ”mullvaden”, dubbelagenten Kim Philby (1912-1988) värvades till den ryska underrättelsetjänsten i likhet med fyra universitetskollegor i England på 1930-talet. Tillsammans utgjorde de en ”cell” satta på uppdrag för livstid. Allt i en tid då världspolitiken präglades av kampen mellan högerfascism och dess kontrahent kommunismen. Philby och hans gelikar var välsituerade studenter med vänstersympatier. De lyckades inte bara förleda det brittiska samhället att tro dem som engagerade patrioter i samhällets tjänst under sin tid som ryska spioner fram till 1955. I närmare 20 år infiltrerade kvintetten både brittisk och amerikansk underrättelsetjänst under det kalla kriget. En kortdokumentär om detta finns här: https://www.youtube.com/watch?v=lYvQT9eECro

Philby själv lyckades med konststycket att bli tilldelad hedersordern av både general Franco (i en avbruten operation där planen i själva verket var att bringa fascistgeneralen om livet) och Drottning Elizabeth. Men inte bara det. Sånär lyckades han kröna sin (pseudo-)karriär inom både MI6 och CIA som chef för SIS (Secret Intelligence Service). Inte ens när Sovjet tog fram en kopia av ritningen av en atombomb som U.S.A just färdigställt under största sekretess, röjdes Kim Philbys nyckelposition mitt i stormens öga i Washington. Men för två av hans kollegor hade pressen som följde med dubbellivet börjat ta ut sin rätt. När man slutligen lyckades avkoda ryska meddelanden som involverade spionkollegan Mc Lean, rådde Philby den likaledes sviktande Guy Burgess att se till att Mc Lean lämnade England till dess mediestormen lagt sig. Men även Burgess, som var i obalans, flydde med sin pressade kollega till Moskva. Det oundvikliga var nu uppenbart: Tre av de brittiska spionerna åt KGB var nu granskade under lupp av inhemsk säkerhetstjänst och snart placerade i offentlighetens strålkastarljus: https://www.youtube.com/watch?v=N2A2g-qRIaU&feature=related

När man i efterhand ser presskonferensen från 1955 ovan, där dubbelagenten ombeds rentvå sig själv från inblandingen i MI6:s ”mullvadsskandal”, kan man inte låta bli att förundras: Hur har den småväxte mannen som likt en skolpojke med flackande blick ler i mjugg och trixar med språket kunnat förleda det samlade toppskiktet av säkerhetstjänsten både på hemmaplan och overseas?

John Le Carré berättar själv i den förmodade sista intervjun (enligt egen utsago) om sina egna erfarenheter av agentyrket och mötet med Kim Philby här: http://www.channel4.com/news/articles/uk/le+carr233+betrayed+by+aposbad+lotapos+spy+kim+philby/3766077.html

Kanske är det emellertid hans farhågor inför framtiden man bör ta fasta på och begrunda till syvene och sist.

Bild

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s