Posted by pumadiary under
Min dagbok Leave a Comment
Köttets lust och själens obotliga ensamhet ”
skrev Hjalmar Söderberg om en gång i tiden. På Stadsbiblioteket i Stockholm vistas man ensam – ändå i celebert sällskap av många andra spännande själsliv bland litteraturens stora och människorna kring de omsorgsfullt belysta borden.
Det är något med trakten kring Odenplan. Oavsett hur många gånger man stiger upp från underjorden antingen via Rådmansgatan eller Odenplan – ligger något obekant och gammaldags i luften där omkring.
Skulle man med berått mod fortsätta underjords-odysséen och kliva av vid StEriksplan istället, väntar ännu sällare jaktmarker. För egen del jagade jag skivor här en gång (med en person jag var hemligt förälskad i) rätt så länge och öppningarna under bron vid Kungsholmen gav ljus åt den blygsamma, tystlåtna kommunikation som annars var rätt så hämmad hos två tonåringar i tunnelbanan.
Men stadsbiblioteket andas en air av öppet sinne, klara tankar, överraskande blickar och 20-talsatmosfär.. Måtte denna institution av filosofisk katt & råtta-lek finnas till och bestå.. länge, länge..!
{ Klicka på About eller under Categories för Min dagbok/annan kategori }
Jan Johansson står sig bra utan överflödiga kommentarer. Vad Telemann hade sagt om att få en skiva utgiven under rubriken "Best of Telemann" 300 år efter hans bortgång kan man undra länge över.. Detta är livsfarlig, lidelsefull musik som ska spelas under ansvar.. 
Jag satt på Kulturhuset och spisade plattor som 15åring; man fick låna en skiva, sätta på sig lurar och ‘Whole lotta love’ var den första jag hörde med Zeppelin. Sedan gick man glatt ut på Sergels Torg och demonstrerade med andra punkare o likasinnade.. Hade CRASS gjort lika bra musik som deras anarkafeministiska texter, hade de gärna fått stå med istället för The Clash.
Fast Siouxsie Sioux alias Susan Janet Ballion är klart coolare och få har en så egensinnig musikproduktion som Siouxsie & The Banshees åstadkom iunder New Wave-eran vid skiftet 1970-1980-tal. Israel och Happy House är klassiker.
Den tyngsta bluesinfluerade skivan med låtar som blytunga ‘When the levee breakes.‘ Kan med fördel bytas mot Led Zeppelin I eller III om man gillar akustiskt. Världens bästa band 
Beethovens nia, andra satsen ger minst lika mycket energi – en riktig adrenalinbooster! Utgör fonden för huvudpersonen i Clockwork Orange.
PJ Harvey:s To bring you my love är kanske den tyngsta singer/songwriter-produktion som gjorts. Har man hört den furiösa kvinnan i Long Snake Moan, desperationen i C’mon Billy eller den suggestivt otäcka To bring you my love, behöver man inte ha dansat vild och galen på Roskilde 1994 till hennes låtar. Även om det sistnämnda är väldigt uppiggande
Den förstnämnda skivan har ett drag av .. vet inte vad – en känsla av att flyga kanske. Och då tänker jag mest på musiken..Outstanding 
Juloratoriet å sin sida är ungefär som att samla in själva livets essens och prägla den på en skiva. Eller som en grymt stark förälskelse (!). Jag vet inget mer fantastiskt verk än detta.
Hm . Frågan är om den här skulle byta plats med nummer 6 ? Fast åtminstone jag har dansat mera till 'Exile..' och 'Sticky Fingers' variationsrika evighets-jam. JethroTull = ytterligare ett band från de skogsrika dalgångarna kring Midlands England (jfr Zeppelin) -med lika hypnotiserande musik som naturen däromkr.
Denna gamla stofilklassiker står sig väl rätt bra än – jag minns i af att vi brukade sova över hos varann och vakna till 'Lovely Rita' och 'A day in the life' på skivspelaren nån gång på gymnasiet sådär en 25 år efter det att skivan kom ut.. Jarrett snickrar ihop stämningar som får Esbjörn Svensson Trio att framstå som 3 killar i förskolan nästan
Med låtar som Cinnamon Girl, Cowgirl in the sand och Down by the river är den här en av hans absolut bästa skivor. Alla kategorier.
Misa Criolla är en personlig favorit och brukar alltid spelas av storasyster på Julaftons senare timmar. Mycket speciell, mycket exotisk och mycket typisk vår familj.
.thumbnail.JPG)
